Hur får man känslan?

Jag vill ha ett balanserat liv. Där jag kan förutse hur jag kommer att må nästa dag, låter lite tråkigt kanske?! Men med min diagnos Bipolär typ 2 så är livet som en bergochdalbana. Topparna känns oftast fantastiska och dalarna är mindre trevliga. I mitt fall så vet jag att när jag befinner mig i en topp så kommer jag få betala med depression, vilket gör att jag inte mår så bra i topparna heller. Det är dock aldrig bara toppar och dalar, det ser ut som ett EKG ungefär... vissa perioder är jag en vanlig mellanmjölksvensk och sedan blir det wiiiiiihoooo/krasch!

Jag har levt med detta sedan jag var i 16-17 års ålder men fick inte diagnosen förän jag var 25 år. Jag har behandlats för kraftig depression i omgångar, med mediciner, terapi (läs: meningslösa samtal), ETC (el-behandling). Efter jag diagnostiserades fick jag mer passande medicin s.k. stämningsstabiliserande (vilket alla kvinnor skulle behöva enligt Simon) och det bästa av allt så får jag regelbunden kognitiv psykoterapi (KPT).

Just nu känner jag mig stark, jag känner mig själv och min kropp bättre och kan förebygga dessa toppar och därmed undvika dalarna. Nu har jag "normala" vågor istället för ekg-mönstret. Jag har lärt mig att målet inte kan vara en eliminering av problemen. Det handlar om att lära sig att leva med dem och ha rätt verktyg för att slå ihjäl de jävlarna när de dyker upp i mitt huvud. Biverkningen av detta blir ökat självförtroende och styrka men det minskar även min kreativa sida. Mina bästa målningar kommer ofta från topparna. Shit va klok jag låter! Men jag lovar er att jag inte är såhär klok i alla fall, ibland vill jag bara bli 5 år igen och låta någon annan "fixa till mig".

Men nu har ju jag en annan liten krabat i mitt liv som är viktigare än mig själv. Saga är en av anledningarna till att jag har blivit starkare. Jag måste prioritera henne! Jag kan inte vara egoistisk och tro att allt handlar om mig, hon är det finaste och viktigaste på jorden och jag väljer hellre henne än min förbaskade självömkan!

En annan anledning är Simon och hans familj, Simon är den stabilaste och tryggaste människan jag känner! Han finns där och fångar mig när jag faller. Nu behövs det inte lika ofta men i början av vårt förhållande så fattar jag inte hur han stod pall?!
Simons familj är den finaste familj jag har träffat, ja faktiskt! Min familj är fin den med men den är inte så mkt familj längre efter att mamma dog. Simons pappa, mamma, syster och två bröder med respektive är nog den konstigaste blandning av människor som finns och det är underbat. De låter varandra vara precis som de människor de är. Vilken gåva Simons föräldrar har gett sina barn, möjligheten att vara den du vill vara, ingen fasad, bara kärlek! Och det får jag ta del av och framförallt Saga! 

Jag har funderat länge på om jag vågar skriva om det här, med tanke på jobb osv. Men hur ska jag kunna älska mig själv om jag måste gömma mig själv och lägga på en fasad för att passa in?
Självklart så slänger jag inte ur mig på en arbetsintervju att jag är sjuk i huvudet, haha.. lika som att jag aldrig presenterar mig som: Hej! Frida heter jag och är bipolär med typ 2! Trevligt att träffas! Haha

Jag tittade på programmet: "Livet blir bättre" där Sanna Bråding medverkade i ett avsnitt, något hon sa berörde mig.

"Jag vet att jag är bra, att jag duger, jag ska bara känna det också!."

Det är mitt mål! Att inte bara veta och tänka att jag duger. Jag vill för tusan KÄNNA det också!! Och inte tror jag att det blir så genom att förneka eller gömma min sjukdom. Det är ju så fasligt skämmigt med psykiska sjukdomar så det är inte helt enkelt. Men jag lever hellre ett liv där jag accepterar mig själv än ett liv där andra accepterar mig!


Tack för mig! Nu blundar jag och trycker på "publicera inlägg"...